Tänkte berätta lite om hur det kom sig att jag började på Wången.

Det hela började med en händelse och en person faktiskt. Jag, min pappa och min bror var på Östersunds årliga dubbeltrav med ponnyerna i juli. Detta var när jag gick i 7:an. Vi åkte alltid en dag tidigare till tävlingarna så vi hade hela fredagen att spendera på travet. På travet träffade jag en kille från Boden som hette Rasmus och hans pappa Olle som också var där med ponnyer. Vi började prata och Rasmus berättade om den här travskolan som han skulle gå på. Det lät intressant och när han dessutom berättade att den låg 5 mil ifrån travet och hade öppet hus dagen därpå så blev det ännu mer intressant. Han tyckte att jag skulle åka med och titta på den i alla fall för enligt Rasmus var det den rätta skolan att gå om man ville bli travtränare vilket jag verkligen ville bli.

Under lördagen åkte vi ut till Travskolan Wången som låg precis mellan Åre och Östersund. Det kändes som om vi åkte i en hel evighet rätt ut i skogen och vägen var bedrövlig. Jag hade dessutom blivit jättedålig av maten vi åt dagen innan och mådde inte speciellt bra.

Väl framme på skolan blev vi guidade på området och de berättade om anläggningen. Skolan var nästan nystartad och de höll på att bygga ut den för fullt. Endast 16 elever från hela Sverige togs in varje år så det krävdes bra betyg för att komma in. Innan hade eleverna bott i dubbelrum, två och två men nu hade de precis byggt två nya elevhus med enkelrum. Vi visades runt i det nybyggda kårhuset där det fanns möjlighet att titta på TV, spela biljard, basta mm.

Vi blev bjudna på hamburgare (precis vad jag ville äta då...) innan vi åkte tillbaka till travet. Vi hade hört att det gick att åka en annan väg tillbaka vilket ledde oss ännu mer in i skogen innan vi tillslut fick vända.

För mig var det så självklart att det var här jag skulle gå, det fanns liksom inga andra alternativ. När jag kom tillbaka till skolan efter sommarlovet berättade jag för mina klasskompisar om den här travskolan i Jämtland som jag hade hittat och som jag skulle gå på.  När alla mina klasskompisar började oroa sig för hur de skulle välja inför gymnasiet och åka på flera programvisningar hade ju jag redan det klart för mig.

Jag sökte till Wången som första hand och Rättvik som andra hand vilket egentligen var onödigt men det krävdes ju höga poäng för att komma in så det var mest en säkerhetsåtgärd. När jag äntligen fick beskedet att jag hade kommit in var jag överlycklig! Jag hade fortfarande kontakten med Rasmus och hans familj så givetvis berättade jag det för honom och peppade honom att söka till nästa år.

Så hade jag inte träffat Rasmus den där fredagen för över 10 år sedan hade jag kanske aldrig hittat Wången. Men det är nästan så man måste tro lite på ödet ibland. Det var meningen att jag skulle hitta hit. Mitt andra hem. Jag tycker verkligen att man ska söka hit om det är trav eller islandshästar man vill hålla på med. Det finns inget liknande någonstans i Sverige.